Milton föddes den 18 januari 2013 på begäran. 

Vi fick en tid fredag morgon den 18/1 att försöka sätta igång förlossningen vecka 40+4. Vi fick vänta en stund innan jag blev inskriven. Nervös som en iller försökte jag förtränga nästkommande skede, ungefär som att sitta hos tandläkaren och väntar på att de ska dra ut en tand. Men skillnaden här va ju att den där tanden va min son. Lite leenden kom allt fram med skräck i ögat. Jag skrivs in och strax innan kl 12 sprätter man hål på fosterhinnorna. Det forsar ut vatten direkt. Men inga värkar. Jag började trampa runt i rummet med bena i kors då det kom vatten hela tiden, men inga värkar. Fick lunch och fundera på att skänka bort min värdelösa livmoder till någon fattig student. Jag blev bitter. Jag trog täcket över huvudet och sura en stund. Efter skiftbyte med barnmorskorna runt halv 3 kom min hjältinna in i salen. Hon berättade för mig att vänta har jag gjort tillräckligt nu jädrar ska vi sätta fart på detta!!! Jag fick dropp! Härligt! Nu hände något. De lätta sammandragningarna blev kraftigare och gjorde faktiskt tom ont. Jag blev glad, hur man nu kan känna lycka av att få ont? Det etablerade sig ganska snabbt och jag började traska runt i korridoren med min man med hjältemod och hundraprocentig feedback!! Jag såg mest ut som om jag skulle behöva monteras ner i mindre delar och dö i ett hörne. En timme senare fixade jag det inte mer. Jag kasta in handduken, baddräkten och cyklopen! Nu vek jag mig, jag rullade ihop i fosterställning och bad om ryggmärgsbedövning pronto! Jag kramade min älskade mans hand så jag hörde hur skelettet knastra och jag tänkte "gud nu blir det OP för handfraktur ikväll med"! Tur kom läkare snabbt och strax var helvetessmärtan över. Det kändes skönt. Jag blev varm i hela kroppen och kvar var bara en molnande mensvärkskänlsa och det helvete i bäckenbotten som jag kom till förlossningen för. Nu va jag redo att bara invänta krystvärkarna. Maten kom in kl 17 och jag åt upp allt och löste korsord med min älskade som mest såg bekymrad ut. Vi skratta och längta. Kl 17.15 kommer den där känslan att vilja bajsa! Ringer på stackars barnmorskan och säger att jag måste faktiskt trycka på nu. Hon känner efter och jag har flera cm kvar! Jag blir så frustrerad för jag vill bara krysta nu! Ligger ihoprullad i fosterställning och tycker synd om mig själv. Men det går inte, kl 17.30 trycker det på så illa att jag självmant börjar krysta och en aning oroad barnmorska kollar läget men jag är nästan helt öppen! Och tjoho vad det går! Jag har aldrig pressat så intensivt i hela mitt liv. Mitt ansikte blir röd blå och en aning grön och jag tror jag går av på mitten. HJÄLP va ont det gör mellan benen!!!!! Jag har ju glömt bort hur det känns! Eftersom pojken låg i med näsan i mållinjen behövdes inte någon längre stund. Hans huvud kom ut utan att jag krysta. Barnmorskan fick hålla emot. Det gick för fort. Hon höll hennes hand skålad över hans huvud och jag jag kämpade emot krystandet. Till slut kom sista krystvärken och jag tror min hjärna sprack i kanterna men SPLASCH PLOPP TJOHO där kom Milton ut, kl 17.44 3795 gram och 52 cm. Åhhh va vacker han är! Hans stora ögon öppnade sig och jag kunde inte slita mig från dem. Vi tre blev kvar i salen, allt annat stanna upp. Vi båda föll lyckans tårar och denna stund går ej att beskriva med ord. Men strax bryts all lycka med ett svek från denna jävla livmoder som fortfarande inte fattat grejen med att göra rätt för sig. Moderkakan vill inte ut!!!! Neeeeeej inte nu igen. Detta hände min första förlossning. Jag bara vänta mig det värsta. Vi provade allt enligt konstens alla regler men inget fungera. Vi kämpade i 50 minuter och till till slut kom den men jag vet inte hur!? Där är det en minneslucka. Någon satte lustgasmasken över trynet på mig och jag såg bara vitt ljus. Allt i rummet snurra och de som stod omkring mig prade jättesakta och det ekade. Det ekade tom när jag tänkte.... Är det det sååå häär det känns att att dö-dö-dö-dö........? Sen blev det svart. Då tänkte jag att jaha nu är det över. Vad ska jag göra nu? Någon som fixar detta eller ska man anmäla sig död själv?.........efter några minuter av dödsångest så kom jag fram till till verkligheten och där var allt som innan. Moderkakan åkte ut på koll och jag låg där lite sammanbiten, tom och hjälplös. Jag överlevde ju iallafall, tänkte jag. Det va svårt att ta till mig Milton i denna stund då barnmorskan berättade om där sitter kvar en bit av moderkakan innuti mig måste jag skrapas. Det är liksom inte det man vill göra mitt upp i detta fantastiska ögonblick. Jag får mediciner för att livmodern ska dra ihop sig fortare. Söndagen den 20/1   görs ett ultraljud där det visar sig att enbart slemhinna sitter kvar. En enorm lättnad för oss och vi släpper allt som kallas inre terror och njuter av vår vackra son Milton. 

Jag älskar dig så innerligt!   

(Denna blogg kommer fortlöpa på ett annat sätt lite senare, fortsätt att hänga på! Kram från Nath)

Imorse small det till! Men tro inte att det kom några värkar! Nä varför skulle jag få det? Min livmoder har lagt ner verksamheten.. Det knäppte till mellan benen som när fostervattnet går av men inget vatten, ökentorka, men smärtan gjorde mig svimfärdig. Det svartna för ögonen och mina ben viker sig av smärtan. Den går att beskriva som ett stort sylvasst föremål som hugger in och upp i underlivet upp mot bäckenbotten. Jag biter ihop och försöker ta mig upp för trappan in till sovrummet och inser ganska snabbt att detta kommer inte gå över. Ringer förlossningen. Efter ett långt gråtande samtal med en underbar barnmorska så får jag en ny tid för UL och CTG. Åter till NÄL! Kan lika gärna flytta dit.. Jag kan inte gå utan att jag nästan dör av smärta så mitt kroppsspråk talar för sig själv. Får ett bra CTG där bebis visar trivsel men dock inga värkar att tyda. Det visar sig att jag fortfarande bara är öppen 2 cm men undersökningen går knappt att genomföra då huvudet sjunkit ännu mer ca 5 cm kvar ut ur mig!!!!!!! Hur ska detta gå tänker jag! Hur är det ens möjligt att det blir så här när man inte har några värkar? Får göra ett UL och på skärmen visar sig bara bebisens kropp för huvudet har ju åkt ner i gången men med lite bröt och knuff ner ser vi ett vackert ansikte. Bebis mår prima trots den obekväma situationen. Jag mår sikt. Smärta smärta men inga värkar. Gör allt för att läkaren ska ta ett bra ställningstagande men till slut efter motargument från både mig och min älskade man får jag igenom att avbryta graviditeten. Tyvärr får jag stå ut ett litet tag till. Har aldrig känt mig så ledsen. Har gråtit krokodiltårar och blivit arg i omgångar då jag hatar att andra ska bestämma över hur jag ska må. Det blev uppenbart hur jag mår nu. Jag kommer sitta och ligga tills bebis får komma ut. Jag kan fortfarande knappt gå och att klä på sig går inte det heller. Personlig assistent? Tur jag har min goa svärmor här och en fantastisk sambo som sköter om lilla mig. Jag kommer inte göra ett jävla sikt (jag kan inte) jag är handikappad nästintill död, MEN jag kommer få min bebis väldigt väldigt snart upp i min famn. Det vackraste som händer mellan mor och barn. Det är mitt fokus nu.

Två dagar över tiden. Har fortfarande kraftiga sammandragningar 5-6 st per dag och kraftigt tryck neråt.  Får sitta på sniskan för att inte trycka ihop lille bebis. Öppnar mig lite lite var dag men inget händer, inga värkar! Tröttsamt! Undrar hur länge man kan gå så här? Barnmorskorna säger att själva latensfasen pågår i ca 4-5 dygn men det har jag passerat dubbelt om nu. När det väl startar så smäller det väl till pang bom direkt å ut far ungen i raketfart!!!! Det gör mig lite nervös då vi har 7 mil att åka och massa snö på vägen, spännande...... Varje dag känns annorlunda. Något förändras. Men blir så besviken när det slutar helt plötsligt med sammandragningarna men fortsatt kraftigt tryck neråt. Det är som strax innan krystvärkarna kommer och den känslan har jag 24/h i 13 dagar nu! Usch va jag gnäller men detta gör faktiskt ont. Ligger mest ner då trycket minksar lite lite granna. Har liksom ett gäng ungar att ta hand om men de har fått lära sig med tiden att mamman inte kan och att de större syskonen får spela vuxna. Möte på torsdag och hoppas få igenom igångsättning. Jag orkar inte fysiskt mer....

Imorgon är det BF och jag va trött på detta för länge sen.  Nu har det gått 10 dagar med ett ofantligt tryck ner i gången och trycket ökar för var dag.  Det har ökat så mycket de senaste dagarna att jag känt det som om huvudet på bebisen befinner sig snart utanför min kropp. Undersökte saken och det är inte långt ifrån det. Blev jätterädd att känna så! Ramlar barnet ut nu? Tänk om jag missar det? Vad händer? Jag ringde NÄL och de bad mig komma in på kik. Det blev CTG, UL och VU. Det fanns fullt med fostervatten kvar som vi befarade att det möjligtvis kunnat sina och bebisen mår bra. Den hade dock sjunkit ner helt och hållet redo att komma ut men har inga värkar!!!!!! Det visade sig att jag redan öppnat mig 2 cm... Bebis vill och jag vill men min trögfattade livmoder fattar ju inte. Någon gång kommer det ju igång på riktigt men har 5-6 sammandragningar per kväll sen lägger allt av. Man kommer inte långt med detta. Har då provat allt som ska starta värkar men inget fungerar. Och sättas igång får man inte göra innan BF om inte det verkar som om bebis inte mår bra. Skitsamma hur jag mår..... Jaja jag får väl gå bredbent en vecka till sen säger jag STOPP!

Jag längtar efter dig min skatt......filten jag sveper om dig luktar din mamma..

Då har man gått in i vecka 40 och på söndag är det dagen D, den stora dagen med all förväntan. Men jag är verkligen trött på detta nu. Förvärkar varje dag som börjar med känslan att nu är det på gång som slutar några timmar senare. Åh det trycker på! Känns som huvudet har hamnat i entrén och ibland skvätter det fostervatten. Och den där slemproppen återbildas ju hela tiden. Varför???? Släpp någon gång då! Försöker med alla knep som finns och igår provade jag skruva bröstvårtorna men det resulterade i ömma mjölksprutande tuttar som nästintill gick av, ja och ingen unge!

Detta är lite deprimerande. Jag längtar och att va gravid just nu är både betyngande fysiskt och psykiskt. Mest blir jag besviken att kroppen ger starka signaler att det är på gång men att det sedan återgår till något absurt viloläge. När väl värkarna sätter fart lär jag väl inte ta det på allvar så det blir en tamburunge. Men ska försöka va mindre negativ och försöka på att njuta av tiden med tjock bebismage, den är fin!

Hoppas att idag va sista besöket hos barnmorskan men det ska man nog inte räkna med, men önska går ju bra ;-) Jag har iallafall stannat upp i vikt och bebis fortsätter hulla på sig, S-mått 34 och 153 hjärslag/min. Alla värden prima! Barnen va med idag och fick lyssna på bebishjärtat, det tyckte dom va spännande.  Även de utryckte sig att att nu får bebisen komma ut och att de är trött på väntan! Jag ÄR så fruktansvärt trött. Slemproppen har börjat lossna, första biten sen snart två veckor sen och sen något av den i omgångar. Den återbildas!!!!!! Fy va dumt! Varför det? Går den så går den, tycker man.... Vore ju bra om det satte fart nu då. De senaste dagarna har det roterat något fruktansvärt neråt så jag knipit ihop rädslan att bebis ska trilla ut och jag är helt säker på att om jag låter bli att knipa så ramlar ingenting ut.... Bebis är fixerad och redo och jag känner mig också redo. Känns hela tiden som det är på G med tanke på känslan i den nedre regionen men inga värkar.... Utan dom kommer vi ingen vart. Känner mig lite lurad. Det känner sig nog bebis med. Har provat allt rimligt för att sätta fart som extrem het thaimat, lakrits i stora mängder, laxerande produkter, gå i trappor....så nu får jag nog prova orimliga saker...JA jag är trött på detta! Når ingenting i markhöjd och att klara sig på egen hand är ju ett skämt. Mina tår är så svullna att man inte kan urskilja tårna, de sitter ihop fem å fem! Benen är tjocka och går inte att böja. Magen hindrar en att ta på sig strumpor så dom skiter jag i och jag river allt i min väg med en jätterumpa likt ett berg, ibland händer det att en å annan unge stryker med när jag vänder mig.... Känns som jag varit gravid i 2 år och tio dagar. Och tillägger att jag längtar efter min älskade bebis jättemassormycket!

Vi står redo för dig   

En liten sittpuff jag beställt, mysig att låta bebisen dala ner i efter måltid, Mingla Design

Vecka 39, tjockismamma!