Idag va det dags för min lille Aaron att få sitt vaccin på femårskollen. Han gillar inte att gå till sjukhuset såjag berättade aldrig om sprutan utan bara att vi skulle mätas och vägas. Det va väl inte något han såg framemot heller. Sen när vi kom till detta skede så vände hans enorma spruträdsla till att följa med in och hämta sprutan och bära den själv in till BVC. Han höll för öronen och räknade till 5 som sköterskan sa och sa stolt; "det kändes ju skönt, va coolt" Ja att en spruta känns skönt är väl mycket märkligt men det va väl Aarons tolkning av att det gick smärtfritt. Detta tack vare att sköterskan Ulla berättade om den hemska sjukdom man kan få om man inte tar den och lyhörd och insiktsfull som han är så va det inte alls någon tvivel om saken. Han blev stålmannen när han kom ut och tom lillasyster villa ha en spruta och blev putt när hon inte fick det. Vägde barnen som va med idag och det är inte stora skillnaden mellan min Aaron och Mirabelle viktmässigt trots att det faktiskt är 2 hela år mellan dom. Lilleman fick hoppa upp på vågen han med och idag landade vi på 4770 gram. Han växer stadigt! 6 veckor gammal. Men hans "hormonprickar" verkar vara mjölkallergi. Stora kakor i ansiktet som börjat blöda, stackars pyre... Men ska prova mjölkfritt ett tag så får vi se. Hoppas inte fallet är så för allergi är inte alls kul, räcker med glutenintolerans på Alexandra. Han har inte ont i magen, kräks inte och skiter rätt normalt så jag är lite halvtveko.... Vi får se om prickarna försvinner vid ändrad ersättning. 

Min fina son Aaron busar

Milton har nog fått min mun, PUSS!

Kalasfin

Jag å Milton tränar!

Puss & Kram Nath

Drog iväg med mina döttrar till simhallen idag för lite kvalitetstid med dom. Det va nog nyttigt för oss alla tre. Tjejerna lekte tillsammans utan bråk och storasyster fick visa sig stor. Jag passade på att simma 300 meter utan stopp och jag hade kunnat simma flera hundra till för så mycket energi i kroppen har jag nog aldrig haft. Och att jag har det efter flera månaders passivt liv är ju helt otroligt! 100 av de 300 meter hade jag 20 kilo tjej på ryggen så jag lär ha ont i hela kroppen imorgon, men värt! Önska jag kunde simma varje dag men trögt att behöva åka 2 mil för den sakens skull. Jag får väl börja jogga igen. Köpte skitsnygga träningsbyxor till storflisan Alexandra i rosa som jag bara själv måste ha!!!!! Nya fina skor till det så är jag på, lovar! Jag behöver verkligen röra på mig, kommer ingen vart med lathet ju.. 

Åhhh så vill jag jobba! Att gå hemma dag in och dag ut är inte roligt. Fattar inte hur man kan välja det frivilligt? Men det är naturligtvis mysigt att va mammaledig och ha dagarna med sin bebis men kan bli lätt lite långrandigt. Jag tänkte mig studsa in emellanåt på jobbet inom snar framtid, ska bara öva lite mera på att va ifrån min lille plutt, han är ju svår att lämna, älskade lilla goserumpa. Men de gånger nu som vart har det gått jättebra för han har minsann en väldigt fin och duktig pappa. 

Nu skall jag ta en värmande kopp tea och burra in i mannen med stort M.

Puss & Kram Nath

Nu börjar det äntligen kännas i kläderna att man snart gått ner 20 kilo och det känns bra med den valda kost som gäller nu. Inget fett, bara lite lite socker i kaffet, inget vitt bröd, pasta eller ris. Bara kött och grönsaker, frukt och knäckebröd av fullkorn. Rör mig tyvärr inte så mycket då det aldrig hinns med och då crosstrainern pajat men målet är ju att komma igång innan blir för lat... Det enda jag tränar är magmusklerna och knipet som en dåre! Har 15 kilo kvar för att uppnå rätt BMI. Denna tanten gick nämligen upp ca 40 kilo denna graviditet!!!!!! Otroligt men sant! Det känns i höften och knäna. Denna vanligtvis lilla tant är inte van att bära för mycket och har dessutom inte mått bra alls fysiskt av det. Kroppen mår bäst av att väga lagom. Snart är jag tillbaka till mitt rätta jag. 

Ursäkta röran.... I am wild & crazy!

Idag är det samma kalla känsla runtomkring mig som för ett år sedan. Jag kunde inte sova den natten.

Det va ett dygn av helvetet själv. Fick ett samtal från pappa den 20 februari 2012, ganska tidigt på dagen att mamma börjar snurra till det och att han inte känner igen henne mentalt. Två dagar tidigare pratade jag med mamma i telefon och hon lät som vanligt men något nedstämd då hon fått dödsdomen. Vi planerade framtiden och försökte skratta tillsammans. Samtalet från pappa fick mig att åka raka vägen hem, ja hem till mitt föräldrarhem där min mamma låg i sin säng. Inte alls den mamma jag hade. Hon va alldeles borta både fysiskt och psykiskt. Men hon reagera när hon hörde min röst, genom att låta som ett hjärtskärande stön av smärta innefrån och sorg. Jag la mig bredvid henne och där fanns jag tills hon inte orkade att kämpa emot cancern längre, några timmar senare. Jag berättade om alla fina minnen tillsammans. Jag höll hennes hand och kände respons. När jag läste brevet min dotter Alexandra skrivit till henne ryckte hennes hand till, ibland klämde hon min hand. Jag hjälpte henne med smärtlindring, gav henne massage och pratade om livet i framtiden, vad jag kommer göra för henne. Hon tog sitt sista andetag när jag och pappa gick ut ur rummet, och jag vet att hon valde göra det då för att vi inte skulle se det. Just den biten gör mig illa. Att jag inte höll hennes hand just då. Vi bytte av varandra alla timmar tillsammans med henne men just då gick jag bara ut och satte mig i gästrummet och grät. Ville inte visa mor mina tårar. Jag ville va tapper för henne. Pappa kom in till mig med en ett ansiktsutryck jag aldrig glömmer. Han behövde aldrig säga orden, jag visste det redan. När jag kom fram till henne var det en syn av enbart smärta. Pappa strök sin hand över hennes ansikte för att sluta hennes ögon, jag kröp intill hennes kropp och höll om henne. Jag ville bara få hennes hjärta att slå igen....

Min mamma fick elak cancer i hela buken. Levern och bukspotkörteln blev mest drabbad. Det tog 7 månader från symtom till döden. Jag saknar min mamma så fruktansvärt mycket!!!!! Det är ett stort hål inuti mig......

Tände ett ljus vid minneslunden.   

"Idag är det ettårsdagen... Denna dag har jag fruktat för. Det är den dagen då alla hemska tankar tar över. Tankar och bilder när du slöt dina ögon och slutade andas. Jag vill inte förstå att du är borta. Jag väntar på dig ännu, att du ska komma hem med dina resväskor och en obegriplig solbränna. Det gör så ont att veta att det inte blir så.... Jag va där och vårdade dig dina sista timmar. Kommer du ihåg att jag höll din hand och bad dig släppa ut vingarna. Jag berättade om livet efter du skulle lämna mig att jag ska vårda det du lämnat. Jag håller det än. Idag är det 1 år sedan älskade MAMMA lämnade mig. Hon ville inte det, cancern tog hennes liv. Jag har aldrig avgudad någon så mycket som min mor. En stark tapper kvinna och hon har gett mig det hon lämnat. Jag saknar Mamma så innerligt. Sov gott bland änglarna, någonstans har du det bra, vi ses.... ♥ R.I.P Christel Sauer , vi älskar dig!"

- skrivet på Facebook

Från klockan 16.00 blev jag lämnad av mannen och storbus för de åkte till Karlstad för att hejja på FBK! Min första eftermiddag/kväll utan världens bästa pappa i hemmet. Jag blev lite nervös till en början då jag målar upp en bild av att ADHD-unge & Aspbergers-unge tar ut allt de kan just denna dag/kväll och att lille Milton får sig ett frispel och vägrar sova, hunden får diarré och att avloppet svämmar över samt garanget brinner upp! Inget av det hände! Där hade jag tur! Av en konstig anledning va alla sex barnen coollugna precis som om de fått valium. De liksom bråka inte med varandra, de slogs inte och de kunde tom samsas om vilket TV-program de skulle se, vilka spel de skulle spela. De kramades och hjälpte varandra då min famn vart bebodd av Milton. Jag fick tom sova 3,7 min i soffan! De åt upp maten, gjorde läxan och borstade tänderna.... DE SOVER! Jag sitter här lite häpen, något förvånad och en aning chockad då jag laddat sedan kl. 16.01 om hur fruktansvärt besvärligt det varit att ta hand om sex barn helt själv varav en av dom är ett spädbarn! Och hunden som aldrig fått komma ut! Men det har hon.....coh brasan brinner än, disken är i maskin och borden torkade.... Nu kan jag helt enkelt inte beklaga mig utan får ta till berömelse och stolthet. 

Nu intar jag soffan! Den är min och i den finns bara jag och fjärrkontrollen. Riktigt gemütligt..

Puss & Kram Nath

Man behöver inte gå särskilt långt för att kalla en enkel prommenad powerwalk. Eftersom vägarna i Bäckefors inte alltid plogas när det söat så får man både upp flåset och få svetten att lacka genom att ta barnvagnen genom samhället. Nu kanske ni tycker det är ytters olämpligt att gå ut och gå med en barnvagn i denna snö men jag tycker det tillhör en mänsklig rättighet att få en nypa luft även om man bara är en liten bebis. Jag blev iallafall utmattad av den turen så förhoppningsvis gjorde den mer nytta än en sommarprommenad. Nu börjar jag må bra när jag börjat röra på mig och väljer rätt mat att äta. Kilona bara ramlar av och det känns så skönt! Fast jag ser fortfarande ut som en bumbibjörn haha men har man gått upp nästan 40 kg och har vägt runt 50 kg så ser det lite sladrigt och gumpiligumpigt ut runt omkring. Men snart så, rätt BMI och rätt form!

Jag längtar efter våren, eller snarare efter sommaren. Gillar värme och lite kläder på kroppen. Jag gillar nyklippt gräs i håret och solbränna på ryggen, grillat kött och sandiga skor. Sommar kom kom och stanna hos mig alltid!

Puss & kram Nath

Första tiden hemma med Milton har varit mycket bra. Han är verkligen en gemütlig liten kille som snabbt ställt in sig på den nya miljön. Han äter bra och sover hela natten, två nöjda föräldrar! Syskonen gillar att ha en bebis i hemmet och deltar i allt kring Milton. Han får stå i fokus och syskonen ger han den möjligheten. Livet som mamma till fyra är ingen match! Men nu är man ju ändå mamma/bonusmamma till 7 stycken barn och då känns det lite mera. Man blir lite tröttare än normalt och man kanske tänker lite annorlunda än andra föräldrar. Vi håller ihop. Våran flock måste på ett eller annat sätt vårda varandra och situationen för att kunna gå framåt. Barnen får respektera varndras behov och ta hänsyn till den som behöver mer. I våran familj har vi två barn med särskilda behov, ADHD och Aspergers, vilket gör att man får ta ännu större hänsyn, och det kan inte alla gånger flyta på speciellt inte när man har en liten bebis som kräver lika så denna uppmärksamhet, omsorg och omvårdnad. Men jag brinner för det! Jag älskar den stora familjen och jag lever för ungarna. I allt det jag gör förekommer barn. Ibland kan jag bli irriterad på föräldrar som gnäller på situationen kring två barn hur jobbigt allting är, hur omständigt allt är och hur krävande det är. Jag torkar många gånger svetten från pannan, men jag gör det med stolthet. Kom och hälsa på oss ska ni få se att vi har inga barn som klättrar på tapeterna,  river sönder soffan och kastar mat på väggarna. Må de bli ovänner emellanåt och skrika sin rätt men vi har barn som leker, pratar, busar och kramas också. Jag förstår inte varför en del får för sig att vi har en stimmig hysterisk hemmiljö med alla dessa barn? Skulle det vara så som det ibland visar sig på tv-programmet "Familjen annorlunda" så hade vi inte fixat livet tillsammans överhuvudtaget! För att alla vi under samma tak ska kunna trivas ihop måste vi ju skapa den situation som gör att allt blir harmoniskt och flyter på. Ungarna märker tydligt att om de bråkar mycket och inte samspelar med varandra eller oss blir allting kaos och ingen vill existera. Ibland kommer man till den punkten men det handlar bara om en liten stund, för insikten finns. Det är väl till den punkten man blir högröd i ansiktet och blåser av sin syren och sjunker ihop i något hörne med dom där osynliga megastora hörselpropparna och tänker att dom är söta iallafall... Och det är väl klart att jag som mamma inte heller orkar alla dagar. Speciellt inte med ett barn med ADHD som kräver 100% av en och som bryter tystnaden med en hel del utbrott och krångel. Det gör en trött och ibland känner man sig otillräcklig och en nypa värdelös. Men jag kan vara något annat än mamma också. Det är skönt att veta att min titel inte bara är Mamma. Alla har vi olika titlar vi samlat på oss och jag tar till vara på alla mina varsamt. 

Milton har platsat in rejält. Han samtycker det mesta. Han tittar med sina små blå ögon hit och dit och funderar på vad för värld han hamnat i... Guud vad man kan bli förälskad i en människa!

Dagarna flyter på här hemma. Pappa Magnus tog ut sina tio pappadagar och det gjorde oss lite bortskämda. Denna vecka vart han åter till jobbet. Men det har gått bra. Vi hjälps åt oavsett. Men det är till en fördel att man har en snäll bebis som är nöjd med livet och att de andra barnen hjälper till en smula och själva tar lite mera ansvar för det de ska göra. 

Idag har vi vägt och mätt lille Milton och han hamna på 4180 gram och 56 cm lång tre veckor gammal. Lång smal kille. Och jag åkte på mjölkstockning!!!! Hur det är möjligt det vet inte jag men möjligt är det! Vakna av jättehög feber och stenhårda smärtande bröst! Detta har jag varit med om med första barnet då jag faktiskt ammade. Men det gör jag INTE nu. Denna gången fick jag medicin mot mjölkproduktion och Milton har inte sugit en droppe. Ändå händer detta två och en halv vecka efter födseln! Mycket komiskt. Men man slutar aldrig förvånas. Och nu kommer väl alla kommentarer kring ammavägran. Men hör upp här! Jag har valt att INTE amma för att jag infinner mig inte i att det känns bra på något sätt. Jag mår dåligt av sätta mitt barns mun till mina bröst eftersom mina bröst inte är två matflaskor utan något så personligt sexuellt och med hög integritet. Jag har ammat en av fyra barn och den tiden som ammande mamma va en tid i helvetet. Med tvåan och trean försökte jag de första dagarna men klarade det inte. Nu bestämde jag mig att inte ens försöka och har blivit bemött med respekt och full förståelse. Jag ser inte amning som någon fördel. Jag ser flaskmatning som en fördel då även pappan kan delta i matningen och att jag kan lämna hemmet utan att jag måste tänka på att utfodra min bebis. Med flaskmatning får man närhet från både mamman och pappan som är jätteviktig. Amning minimerar lätt den fysiska kontakten med pappan. Flaskmatning minskar risken för kolik och den näring barnet behöver finns i ersättningen, dom blir inte mindre eller dumma av att äta det. Dessuton vet man exakt vad bebisen får i sig och man har full koll på måltiderna. Att bröstmjölk ska minska risken för sjukdomar håller jag inte med om då mitt helammade barn varit sjuk om och om igen och fortfarande jämt och ständigt medans de ickeammande barnen aldrig fått något mer än en förskylning lite då och då. Det där kan inte stämma i vårat fall. Jag har dessutom snygga bröst! Inga såriga bröstvårtor och inga pinsamma läckage. Och man kan ta på dom utan att det sprutar mjölk åt alla håll. Jag trivs med detta och blir verkligen rosenrasande när folk kritiserar en för att inte amma. Jag kritiserar inte ammare. Man gör precis som man vill. Jag ser bara fördelarna med att inte göra det. 

Nu ska jag och John Milton sova middag!

Puss & kram Nath