Från klockan 16.00 blev jag lämnad av mannen och storbus för de åkte till Karlstad för att hejja på FBK! Min första eftermiddag/kväll utan världens bästa pappa i hemmet. Jag blev lite nervös till en början då jag målar upp en bild av att ADHD-unge & Aspbergers-unge tar ut allt de kan just denna dag/kväll och att lille Milton får sig ett frispel och vägrar sova, hunden får diarré och att avloppet svämmar över samt garanget brinner upp! Inget av det hände! Där hade jag tur! Av en konstig anledning va alla sex barnen coollugna precis som om de fått valium. De liksom bråka inte med varandra, de slogs inte och de kunde tom samsas om vilket TV-program de skulle se, vilka spel de skulle spela. De kramades och hjälpte varandra då min famn vart bebodd av Milton. Jag fick tom sova 3,7 min i soffan! De åt upp maten, gjorde läxan och borstade tänderna.... DE SOVER! Jag sitter här lite häpen, något förvånad och en aning chockad då jag laddat sedan kl. 16.01 om hur fruktansvärt besvärligt det varit att ta hand om sex barn helt själv varav en av dom är ett spädbarn! Och hunden som aldrig fått komma ut! Men det har hon.....coh brasan brinner än, disken är i maskin och borden torkade.... Nu kan jag helt enkelt inte beklaga mig utan får ta till berömelse och stolthet. 

Nu intar jag soffan! Den är min och i den finns bara jag och fjärrkontrollen. Riktigt gemütligt..

Puss & Kram Nath

Man behöver inte gå särskilt långt för att kalla en enkel prommenad powerwalk. Eftersom vägarna i Bäckefors inte alltid plogas när det söat så får man både upp flåset och få svetten att lacka genom att ta barnvagnen genom samhället. Nu kanske ni tycker det är ytters olämpligt att gå ut och gå med en barnvagn i denna snö men jag tycker det tillhör en mänsklig rättighet att få en nypa luft även om man bara är en liten bebis. Jag blev iallafall utmattad av den turen så förhoppningsvis gjorde den mer nytta än en sommarprommenad. Nu börjar jag må bra när jag börjat röra på mig och väljer rätt mat att äta. Kilona bara ramlar av och det känns så skönt! Fast jag ser fortfarande ut som en bumbibjörn haha men har man gått upp nästan 40 kg och har vägt runt 50 kg så ser det lite sladrigt och gumpiligumpigt ut runt omkring. Men snart så, rätt BMI och rätt form!

Jag längtar efter våren, eller snarare efter sommaren. Gillar värme och lite kläder på kroppen. Jag gillar nyklippt gräs i håret och solbränna på ryggen, grillat kött och sandiga skor. Sommar kom kom och stanna hos mig alltid!

Puss & kram Nath

Första tiden hemma med Milton har varit mycket bra. Han är verkligen en gemütlig liten kille som snabbt ställt in sig på den nya miljön. Han äter bra och sover hela natten, två nöjda föräldrar! Syskonen gillar att ha en bebis i hemmet och deltar i allt kring Milton. Han får stå i fokus och syskonen ger han den möjligheten. Livet som mamma till fyra är ingen match! Men nu är man ju ändå mamma/bonusmamma till 7 stycken barn och då känns det lite mera. Man blir lite tröttare än normalt och man kanske tänker lite annorlunda än andra föräldrar. Vi håller ihop. Våran flock måste på ett eller annat sätt vårda varandra och situationen för att kunna gå framåt. Barnen får respektera varndras behov och ta hänsyn till den som behöver mer. I våran familj har vi två barn med särskilda behov, ADHD och Aspergers, vilket gör att man får ta ännu större hänsyn, och det kan inte alla gånger flyta på speciellt inte när man har en liten bebis som kräver lika så denna uppmärksamhet, omsorg och omvårdnad. Men jag brinner för det! Jag älskar den stora familjen och jag lever för ungarna. I allt det jag gör förekommer barn. Ibland kan jag bli irriterad på föräldrar som gnäller på situationen kring två barn hur jobbigt allting är, hur omständigt allt är och hur krävande det är. Jag torkar många gånger svetten från pannan, men jag gör det med stolthet. Kom och hälsa på oss ska ni få se att vi har inga barn som klättrar på tapeterna,  river sönder soffan och kastar mat på väggarna. Må de bli ovänner emellanåt och skrika sin rätt men vi har barn som leker, pratar, busar och kramas också. Jag förstår inte varför en del får för sig att vi har en stimmig hysterisk hemmiljö med alla dessa barn? Skulle det vara så som det ibland visar sig på tv-programmet "Familjen annorlunda" så hade vi inte fixat livet tillsammans överhuvudtaget! För att alla vi under samma tak ska kunna trivas ihop måste vi ju skapa den situation som gör att allt blir harmoniskt och flyter på. Ungarna märker tydligt att om de bråkar mycket och inte samspelar med varandra eller oss blir allting kaos och ingen vill existera. Ibland kommer man till den punkten men det handlar bara om en liten stund, för insikten finns. Det är väl till den punkten man blir högröd i ansiktet och blåser av sin syren och sjunker ihop i något hörne med dom där osynliga megastora hörselpropparna och tänker att dom är söta iallafall... Och det är väl klart att jag som mamma inte heller orkar alla dagar. Speciellt inte med ett barn med ADHD som kräver 100% av en och som bryter tystnaden med en hel del utbrott och krångel. Det gör en trött och ibland känner man sig otillräcklig och en nypa värdelös. Men jag kan vara något annat än mamma också. Det är skönt att veta att min titel inte bara är Mamma. Alla har vi olika titlar vi samlat på oss och jag tar till vara på alla mina varsamt. 

Milton har platsat in rejält. Han samtycker det mesta. Han tittar med sina små blå ögon hit och dit och funderar på vad för värld han hamnat i... Guud vad man kan bli förälskad i en människa!

Dagarna flyter på här hemma. Pappa Magnus tog ut sina tio pappadagar och det gjorde oss lite bortskämda. Denna vecka vart han åter till jobbet. Men det har gått bra. Vi hjälps åt oavsett. Men det är till en fördel att man har en snäll bebis som är nöjd med livet och att de andra barnen hjälper till en smula och själva tar lite mera ansvar för det de ska göra. 

Idag har vi vägt och mätt lille Milton och han hamna på 4180 gram och 56 cm lång tre veckor gammal. Lång smal kille. Och jag åkte på mjölkstockning!!!! Hur det är möjligt det vet inte jag men möjligt är det! Vakna av jättehög feber och stenhårda smärtande bröst! Detta har jag varit med om med första barnet då jag faktiskt ammade. Men det gör jag INTE nu. Denna gången fick jag medicin mot mjölkproduktion och Milton har inte sugit en droppe. Ändå händer detta två och en halv vecka efter födseln! Mycket komiskt. Men man slutar aldrig förvånas. Och nu kommer väl alla kommentarer kring ammavägran. Men hör upp här! Jag har valt att INTE amma för att jag infinner mig inte i att det känns bra på något sätt. Jag mår dåligt av sätta mitt barns mun till mina bröst eftersom mina bröst inte är två matflaskor utan något så personligt sexuellt och med hög integritet. Jag har ammat en av fyra barn och den tiden som ammande mamma va en tid i helvetet. Med tvåan och trean försökte jag de första dagarna men klarade det inte. Nu bestämde jag mig att inte ens försöka och har blivit bemött med respekt och full förståelse. Jag ser inte amning som någon fördel. Jag ser flaskmatning som en fördel då även pappan kan delta i matningen och att jag kan lämna hemmet utan att jag måste tänka på att utfodra min bebis. Med flaskmatning får man närhet från både mamman och pappan som är jätteviktig. Amning minimerar lätt den fysiska kontakten med pappan. Flaskmatning minskar risken för kolik och den näring barnet behöver finns i ersättningen, dom blir inte mindre eller dumma av att äta det. Dessuton vet man exakt vad bebisen får i sig och man har full koll på måltiderna. Att bröstmjölk ska minska risken för sjukdomar håller jag inte med om då mitt helammade barn varit sjuk om och om igen och fortfarande jämt och ständigt medans de ickeammande barnen aldrig fått något mer än en förskylning lite då och då. Det där kan inte stämma i vårat fall. Jag har dessutom snygga bröst! Inga såriga bröstvårtor och inga pinsamma läckage. Och man kan ta på dom utan att det sprutar mjölk åt alla håll. Jag trivs med detta och blir verkligen rosenrasande när folk kritiserar en för att inte amma. Jag kritiserar inte ammare. Man gör precis som man vill. Jag ser bara fördelarna med att inte göra det. 

Nu ska jag och John Milton sova middag!

Puss & kram Nath

Milton föddes den 18 januari 2013 på begäran. 

Vi fick en tid fredag morgon den 18/1 att försöka sätta igång förlossningen vecka 40+4. Vi fick vänta en stund innan jag blev inskriven. Nervös som en iller försökte jag förtränga nästkommande skede, ungefär som att sitta hos tandläkaren och väntar på att de ska dra ut en tand. Men skillnaden här va ju att den där tanden va min son. Lite leenden kom allt fram med skräck i ögat. Jag skrivs in och strax innan kl 12 sprätter man hål på fosterhinnorna. Det forsar ut vatten direkt. Men inga värkar. Jag började trampa runt i rummet med bena i kors då det kom vatten hela tiden, men inga värkar. Fick lunch och fundera på att skänka bort min värdelösa livmoder till någon fattig student. Jag blev bitter. Jag trog täcket över huvudet och sura en stund. Efter skiftbyte med barnmorskorna runt halv 3 kom min hjältinna in i salen. Hon berättade för mig att vänta har jag gjort tillräckligt nu jädrar ska vi sätta fart på detta!!! Jag fick dropp! Härligt! Nu hände något. De lätta sammandragningarna blev kraftigare och gjorde faktiskt tom ont. Jag blev glad, hur man nu kan känna lycka av att få ont? Det etablerade sig ganska snabbt och jag började traska runt i korridoren med min man med hjältemod och hundraprocentig feedback!! Jag såg mest ut som om jag skulle behöva monteras ner i mindre delar och dö i ett hörne. En timme senare fixade jag det inte mer. Jag kasta in handduken, baddräkten och cyklopen! Nu vek jag mig, jag rullade ihop i fosterställning och bad om ryggmärgsbedövning pronto! Jag kramade min älskade mans hand så jag hörde hur skelettet knastra och jag tänkte "gud nu blir det OP för handfraktur ikväll med"! Tur kom läkare snabbt och strax var helvetessmärtan över. Det kändes skönt. Jag blev varm i hela kroppen och kvar var bara en molnande mensvärkskänlsa och det helvete i bäckenbotten som jag kom till förlossningen för. Nu va jag redo att bara invänta krystvärkarna. Maten kom in kl 17 och jag åt upp allt och löste korsord med min älskade som mest såg bekymrad ut. Vi skratta och längta. Kl 17.15 kommer den där känslan att vilja bajsa! Ringer på stackars barnmorskan och säger att jag måste faktiskt trycka på nu. Hon känner efter och jag har flera cm kvar! Jag blir så frustrerad för jag vill bara krysta nu! Ligger ihoprullad i fosterställning och tycker synd om mig själv. Men det går inte, kl 17.30 trycker det på så illa att jag självmant börjar krysta och en aning oroad barnmorska kollar läget men jag är nästan helt öppen! Och tjoho vad det går! Jag har aldrig pressat så intensivt i hela mitt liv. Mitt ansikte blir röd blå och en aning grön och jag tror jag går av på mitten. HJÄLP va ont det gör mellan benen!!!!! Jag har ju glömt bort hur det känns! Eftersom pojken låg i med näsan i mållinjen behövdes inte någon längre stund. Hans huvud kom ut utan att jag krysta. Barnmorskan fick hålla emot. Det gick för fort. Hon höll hennes hand skålad över hans huvud och jag jag kämpade emot krystandet. Till slut kom sista krystvärken och jag tror min hjärna sprack i kanterna men SPLASCH PLOPP TJOHO där kom Milton ut, kl 17.44 3795 gram och 52 cm. Åhhh va vacker han är! Hans stora ögon öppnade sig och jag kunde inte slita mig från dem. Vi tre blev kvar i salen, allt annat stanna upp. Vi båda föll lyckans tårar och denna stund går ej att beskriva med ord. Men strax bryts all lycka med ett svek från denna jävla livmoder som fortfarande inte fattat grejen med att göra rätt för sig. Moderkakan vill inte ut!!!! Neeeeeej inte nu igen. Detta hände min första förlossning. Jag bara vänta mig det värsta. Vi provade allt enligt konstens alla regler men inget fungera. Vi kämpade i 50 minuter och till till slut kom den men jag vet inte hur!? Där är det en minneslucka. Någon satte lustgasmasken över trynet på mig och jag såg bara vitt ljus. Allt i rummet snurra och de som stod omkring mig prade jättesakta och det ekade. Det ekade tom när jag tänkte.... Är det det sååå häär det känns att att dö-dö-dö-dö........? Sen blev det svart. Då tänkte jag att jaha nu är det över. Vad ska jag göra nu? Någon som fixar detta eller ska man anmäla sig död själv?.........efter några minuter av dödsångest så kom jag fram till till verkligheten och där var allt som innan. Moderkakan åkte ut på koll och jag låg där lite sammanbiten, tom och hjälplös. Jag överlevde ju iallafall, tänkte jag. Det va svårt att ta till mig Milton i denna stund då barnmorskan berättade om där sitter kvar en bit av moderkakan innuti mig måste jag skrapas. Det är liksom inte det man vill göra mitt upp i detta fantastiska ögonblick. Jag får mediciner för att livmodern ska dra ihop sig fortare. Söndagen den 20/1   görs ett ultraljud där det visar sig att enbart slemhinna sitter kvar. En enorm lättnad för oss och vi släpper allt som kallas inre terror och njuter av vår vackra son Milton. 

Jag älskar dig så innerligt!   

(Denna blogg kommer fortlöpa på ett annat sätt lite senare, fortsätt att hänga på! Kram från Nath)

Imorse small det till! Men tro inte att det kom några värkar! Nä varför skulle jag få det? Min livmoder har lagt ner verksamheten.. Det knäppte till mellan benen som när fostervattnet går av men inget vatten, ökentorka, men smärtan gjorde mig svimfärdig. Det svartna för ögonen och mina ben viker sig av smärtan. Den går att beskriva som ett stort sylvasst föremål som hugger in och upp i underlivet upp mot bäckenbotten. Jag biter ihop och försöker ta mig upp för trappan in till sovrummet och inser ganska snabbt att detta kommer inte gå över. Ringer förlossningen. Efter ett långt gråtande samtal med en underbar barnmorska så får jag en ny tid för UL och CTG. Åter till NÄL! Kan lika gärna flytta dit.. Jag kan inte gå utan att jag nästan dör av smärta så mitt kroppsspråk talar för sig själv. Får ett bra CTG där bebis visar trivsel men dock inga värkar att tyda. Det visar sig att jag fortfarande bara är öppen 2 cm men undersökningen går knappt att genomföra då huvudet sjunkit ännu mer ca 5 cm kvar ut ur mig!!!!!!! Hur ska detta gå tänker jag! Hur är det ens möjligt att det blir så här när man inte har några värkar? Får göra ett UL och på skärmen visar sig bara bebisens kropp för huvudet har ju åkt ner i gången men med lite bröt och knuff ner ser vi ett vackert ansikte. Bebis mår prima trots den obekväma situationen. Jag mår sikt. Smärta smärta men inga värkar. Gör allt för att läkaren ska ta ett bra ställningstagande men till slut efter motargument från både mig och min älskade man får jag igenom att avbryta graviditeten. Tyvärr får jag stå ut ett litet tag till. Har aldrig känt mig så ledsen. Har gråtit krokodiltårar och blivit arg i omgångar då jag hatar att andra ska bestämma över hur jag ska må. Det blev uppenbart hur jag mår nu. Jag kommer sitta och ligga tills bebis får komma ut. Jag kan fortfarande knappt gå och att klä på sig går inte det heller. Personlig assistent? Tur jag har min goa svärmor här och en fantastisk sambo som sköter om lilla mig. Jag kommer inte göra ett jävla sikt (jag kan inte) jag är handikappad nästintill död, MEN jag kommer få min bebis väldigt väldigt snart upp i min famn. Det vackraste som händer mellan mor och barn. Det är mitt fokus nu.

Två dagar över tiden. Har fortfarande kraftiga sammandragningar 5-6 st per dag och kraftigt tryck neråt.  Får sitta på sniskan för att inte trycka ihop lille bebis. Öppnar mig lite lite var dag men inget händer, inga värkar! Tröttsamt! Undrar hur länge man kan gå så här? Barnmorskorna säger att själva latensfasen pågår i ca 4-5 dygn men det har jag passerat dubbelt om nu. När det väl startar så smäller det väl till pang bom direkt å ut far ungen i raketfart!!!! Det gör mig lite nervös då vi har 7 mil att åka och massa snö på vägen, spännande...... Varje dag känns annorlunda. Något förändras. Men blir så besviken när det slutar helt plötsligt med sammandragningarna men fortsatt kraftigt tryck neråt. Det är som strax innan krystvärkarna kommer och den känslan har jag 24/h i 13 dagar nu! Usch va jag gnäller men detta gör faktiskt ont. Ligger mest ner då trycket minksar lite lite granna. Har liksom ett gäng ungar att ta hand om men de har fått lära sig med tiden att mamman inte kan och att de större syskonen får spela vuxna. Möte på torsdag och hoppas få igenom igångsättning. Jag orkar inte fysiskt mer....

Imorgon är det BF och jag va trött på detta för länge sen.  Nu har det gått 10 dagar med ett ofantligt tryck ner i gången och trycket ökar för var dag.  Det har ökat så mycket de senaste dagarna att jag känt det som om huvudet på bebisen befinner sig snart utanför min kropp. Undersökte saken och det är inte långt ifrån det. Blev jätterädd att känna så! Ramlar barnet ut nu? Tänk om jag missar det? Vad händer? Jag ringde NÄL och de bad mig komma in på kik. Det blev CTG, UL och VU. Det fanns fullt med fostervatten kvar som vi befarade att det möjligtvis kunnat sina och bebisen mår bra. Den hade dock sjunkit ner helt och hållet redo att komma ut men har inga värkar!!!!!! Det visade sig att jag redan öppnat mig 2 cm... Bebis vill och jag vill men min trögfattade livmoder fattar ju inte. Någon gång kommer det ju igång på riktigt men har 5-6 sammandragningar per kväll sen lägger allt av. Man kommer inte långt med detta. Har då provat allt som ska starta värkar men inget fungerar. Och sättas igång får man inte göra innan BF om inte det verkar som om bebis inte mår bra. Skitsamma hur jag mår..... Jaja jag får väl gå bredbent en vecka till sen säger jag STOPP!

Jag längtar efter dig min skatt......filten jag sveper om dig luktar din mamma..

Då har man gått in i vecka 40 och på söndag är det dagen D, den stora dagen med all förväntan. Men jag är verkligen trött på detta nu. Förvärkar varje dag som börjar med känslan att nu är det på gång som slutar några timmar senare. Åh det trycker på! Känns som huvudet har hamnat i entrén och ibland skvätter det fostervatten. Och den där slemproppen återbildas ju hela tiden. Varför???? Släpp någon gång då! Försöker med alla knep som finns och igår provade jag skruva bröstvårtorna men det resulterade i ömma mjölksprutande tuttar som nästintill gick av, ja och ingen unge!

Detta är lite deprimerande. Jag längtar och att va gravid just nu är både betyngande fysiskt och psykiskt. Mest blir jag besviken att kroppen ger starka signaler att det är på gång men att det sedan återgår till något absurt viloläge. När väl värkarna sätter fart lär jag väl inte ta det på allvar så det blir en tamburunge. Men ska försöka va mindre negativ och försöka på att njuta av tiden med tjock bebismage, den är fin!