Hoppas att idag va sista besöket hos barnmorskan men det ska man nog inte räkna med, men önska går ju bra ;-) Jag har iallafall stannat upp i vikt och bebis fortsätter hulla på sig, S-mått 34 och 153 hjärslag/min. Alla värden prima! Barnen va med idag och fick lyssna på bebishjärtat, det tyckte dom va spännande.  Även de utryckte sig att att nu får bebisen komma ut och att de är trött på väntan! Jag ÄR så fruktansvärt trött. Slemproppen har börjat lossna, första biten sen snart två veckor sen och sen något av den i omgångar. Den återbildas!!!!!! Fy va dumt! Varför det? Går den så går den, tycker man.... Vore ju bra om det satte fart nu då. De senaste dagarna har det roterat något fruktansvärt neråt så jag knipit ihop rädslan att bebis ska trilla ut och jag är helt säker på att om jag låter bli att knipa så ramlar ingenting ut.... Bebis är fixerad och redo och jag känner mig också redo. Känns hela tiden som det är på G med tanke på känslan i den nedre regionen men inga värkar.... Utan dom kommer vi ingen vart. Känner mig lite lurad. Det känner sig nog bebis med. Har provat allt rimligt för att sätta fart som extrem het thaimat, lakrits i stora mängder, laxerande produkter, gå i trappor....så nu får jag nog prova orimliga saker...JA jag är trött på detta! Når ingenting i markhöjd och att klara sig på egen hand är ju ett skämt. Mina tår är så svullna att man inte kan urskilja tårna, de sitter ihop fem å fem! Benen är tjocka och går inte att böja. Magen hindrar en att ta på sig strumpor så dom skiter jag i och jag river allt i min väg med en jätterumpa likt ett berg, ibland händer det att en å annan unge stryker med när jag vänder mig.... Känns som jag varit gravid i 2 år och tio dagar. Och tillägger att jag längtar efter min älskade bebis jättemassormycket!

Vi står redo för dig   

En liten sittpuff jag beställt, mysig att låta bebisen dala ner i efter måltid, Mingla Design

Vecka 39, tjockismamma!

Besök hos barnmorskan idag. Förväntansfull till tusen! Bebisen ligger med huvudet neråt!!!!! Jippi!!! S-måttet låg på 33 cm så 2 cm har magen växt sen sist (2 veckor sen). Kändes jätteskönt! Hjärtfrekvensen låg på 150 och jag har gått upp 1 kg så nu har jag spräckt 30 kg uppgång, shiiit! Idag fyllde vi i min förlossningsplan och nu känns det verkligen NÄRA! Jag längtar så !

Tänker oavbrutet på bebis och livet med bebis. Längtar till första tecknet så man får FÖDA!

Rund å go!

Här sticker det ut ett litet knä/ben.....

Puss Nath

Igår var det vändning på NÄL. Trodde vi skulle få vänta hela dagen med den förvarning vi fick av barnmorskan på obstetiska men vi fixade detta inom två timmar. Första U-ljudet visade tydligt att ungen min valt att placera rumpan neråt och fortsätta ut den vägen. Läkaren fick lyfta upp den lille rumpestumpen en bra stund innan det gick att på börja vändningen. Själva vändningen tog kanske 3 minuter. Men dom minuterna är en plåga rakt igenom hela kroppen. För er som inte vet hur det går till så berättar jag kort. Man får bricanyl insprutat direkt i venen som gör livmodern slapp och hanterbar. Brikanyl påverkar även kroppen. Andningen ökar, hjärtklappning uppstår och hela kroppen hamnar i ett tillstånd som går att jämföra med en panikångestattack av värsta sort. Du kan knappt röra dig och får en känsla av kväning, som om du håller på att dö.... Ja och samtidigt som detta så tar gynläkaren tag om barnets rumpa och lyfter den och sen ett tag om nacken och rumpa/ryggslut och knuffar tills den rullar runt. Smärtsamt och fruktasnvärt obehagligt. Men detta gick bra. Även efteråt. Fick kolla barnets hjärta en längre stund och först vart den lite seg, antagligen medtagen men sen kom sparkarna åter och normal puls. Det vart svårt att se detaljer på u-ljudet så jag uppfattade inte direkt vad som va vad och något kön fick vi då inte se! Man tittade även igenom moderkakan och den va helt OK och barnet kollades extra för vikt och längd och den har en normal storlek för tiden så jag slipper fundera på tillväxthämningar. När vi gick ifrån NÄL så startade kraftiga sammandragningar/förvärkar och jag tänkte nu startar det. Allt kom regelbundet och höll på i 10 timmar. Det skruvades neråt och kunde knappt gå, stå eller sitta. Antar att det va efterbörden av vändningen och att bebis fixerade sitt huvud. Nu känns allt bra har några smärtsamma sammandragningar då och då men trycket neråt och uppåt har lättat rejält. Jag kan andas bättre och jag går inte som en anka. Man går lite på nålar då jag egentligen inte vill att något ska starta innan JUL. Jag är redo lite senare men inte alltför sent. Vill inte gå över tiden det tär och då kommer det kännas som jag gått gravid i 2 år!!! Den 2 januari passar fint

Jag är lite nervös...

Puss Nath

Är sjukt nervös inför morgondagens ultraljud. Undrar hur bebis egentligen ligger? Allting snurrar just nu. Bebisen är jätteaktiv i magen såjag tror inte på tillväxthämning och jag känner mig definitivt större! Men klart jag oroar mig något så vansinnigt! Hur ska jag föda och NÄR? Idag är det en månad kvar till BF och det liksom drar ihop sig. Jag är taggad men kommer på mig själv lite då å då att det inte alltid är en dans på rosor att få ut en unge så då drar musslan ihop sig och jag kallsvettas. Jag har ju lyckats tre gånger innan så lyckas med all säkerhet denna gången med. Nu är ju bara frågan hur? Vanligt eller snitt? 

Imorgon kanske de flesta frågor blir besvarade....

Puss Nath

Tycker det verkar som att bebis har fixerat rumpan neråt då trycket ut ökat och foglossningen minskat. Men nu sitter jag här och kände hur bebis la sig på tvären så det vart nog fel. Busungen har beslutsångest. När jag ringde NÄL så fick jag bekräftat att det även kommer göras ett TUL på fredag. Hoppas få gå året ut gravid sedan är det fritt fram ut! Men sånt bestämmer ju inte jag. Hoppas jag slipper snittas. Det gör mig rädd. Jag hoppas det går att vända lilla bebis i rätt läge och att moderkakan gör sitt jobb och att våran älskade bebis mår prima. Längtar så tokigt mycket efter dig!

Fina magen, men är trött på att bära runt på den så här. Saknar en  midja och längtar efter naken rosa mjuk hud att snosa på......

Du min älskade

Idag va jag hos barnmorskan. Inte gått upp i vikt, typ bara 0,5 kg och tur är väl det. Värdena såg bra ut förutom S-måttet som stannat upp och att bebis helt enkelt vägrar vända sig neråt. Klumpen i magen (den som inte är bebis) växer och trycker på ordentligt. Blir sömnlösa nätter framöver. Två veckor utan att bebis växt en milimeter gör ju att panikkänslor uppstår. Tillväxthämning är inte något som jag OK:ar och säkerligen ingen annan heller. Har fått tid den 14/12 för vändning och kommer naturligtvis kräva TUL. Då har jag gått nästan 35 fulla veckor och vet att skulle dom plocka ut bebis klarar den sig fint men att "bo" på sjukhus är inte min grej och gör ju att ledsamheten tar över lyckan en stund. Jag är jättemega orolig att flödesmätningen i navelsträngen är nedsatt och att det visar proppar/infarkt i moderkakan. Då är enda alternativet att avbryta graviditeten! Det finns ju hopp om att man kan få fragmin under sista tiden och gå på ständiga TUL-kontroller men just den processen är betyngande och mer tärande än en tidig förlossning. Det viktigaste är ju naturligtvis att bebis mår bra och att resultatet av detta blir bra. Jag kan dock inte släppa oron och det är klart den stegrar när man läser på om hur tillväxthämningar har slutat. Den direkta orsaken brukar vara genetisk eller pga av tobakintag eller alkohol-och drogmissbruk och inget av dessa fyra alternativen stämmer på mig. En del forskare menar att det KAN bero på stress och tunga lyft, men det finns inga direkta bevis för det. Våran bebis har full rulle i min mage, den sparkar och knuffas rejält och pulsen har ej sjunkit. Idag blev det 143 slag/min och lillbus låg fint och vila. Man konstaterade att rumpan går att rucka på så en vändning kommer gå smidigt. Trögt bara att man måste göra det. Men åker till NÄL av fler orsaker så hoppas lugna mitt oroliga inre . Om inte annat kanske man ska omvandla denna rädsla och förtvivlan till att man kanske får sitt älskade barn i famnen innan jul men det är väldigt litet bara....ett pyttebarn   

Vecka 34 mjuk rund och så livlig

Vecka 35 väntar på dig

Inser faktum att det är 1,5 månad kvar och blir lite nervös. Det va ju inte särskilt länge sedan jag sa att det är 3 månader kvar och megalång tid kvar. Det kändes som nyss. Hoppsan, nu kommer Julen och allt rusar omkring sen ska året starta och det startar perfekt! 

Känner mig superklumpig!

Har gått upp massor i vikt! Men blir väl så när man inte kan motionera under sin graviditet. Önska jag kunde va lika rörlig som jag va sist gång. Men jag får väl banta som fan när fisen är ute! Har börjat samla på mig massa vatten, mest i fötterna så jag får knappt på mig några skor. När man blir obegränsad känns vardagen hopplös. Vill göra så mycket. Usch, jag blir bara sur! Tur jag har världens finaste man som gör allt för mig och jag tycker så synd om honom som får hålla styr i ALLT i hemmet samtidigt som han jobbar heltid. Här ligger jag sjukskriven. Tittar i taket och lyssnar på barnens lek. Fumlar på magen och småler då jag får en spark under min handflata, lite som ett tecken på att det faktiskt är pga av dig älskade bebis som jag ligger här. Jag längtar så efter dig. Vi längtar så innerligt. Din pappa klappar på dig varje morgon när jag sover. Han petar med fingrarna och du svarar med sparkar. Jag bara sover.....

Puss Nath

Jag är i vecka 33 (32+3).

Det är 52 dagar kvar till beräknad förlossning. Det är alltså 18,6% kvar av graviditeten.

Hur mår jag ?

Obeskrivligt ont i höften, så ont att min vardag inte fungerar alls. Hjälp med allt tungt och på marknivå. Jag kan inte gå för långt då viker benen sig till slut så att lämna barn på dagis är ren smärta trots bälte. Hjälpa de små med på klädning är en tuff match och att själv få på sig ett par strumpor är ett helt företag! Detta gör att allting känns skit. Den sista tiden brukar vara så härlig man vet att det snart är dags och an studsar runt på rosa moln och vill göra massa saker, allt från att möblera om hela huset till att börja måla om barnens leksaker. Hade jag kunnat hade jag gjort hur mycket som helst men nu hindrar det fysiska mig sånt där. De rosa molnen finns givitvis där men jag ligger mest och gosar i dom i vila för att snart få vårt älskade barn i famnen. Det enda positiva med att va halvt handikapad är att allting görs utav familjemedlemmarna som inte bär på bebis i mage. Väldigt snart märkte dom hur MYCKET mamman gör i hemmet och hur fort det förfaller av att hon blir sjuk. Deras svett i pannan är nog en bekräftelse på det slit man gör som ingen tänker på eller upptäcker. Detta gör nytta! 

Vart hos barnmorskan igår och det lilla hjärtat slog 141 slag/min där den busiga låg och sov så gott i magen och givitvis med rumpan i bott!!! Snurrar runt gör den någon gång i veckan vilket är otroligt smärtsamt. Men att fatta att det är huvudet ner och bena upp som gäller går inte.... Måste bero på att jag minst en gång om dagen skriker till mina barn som befinner sig i soffan att huvudet ska va upp och fötterna ner! 

Alla andra värderna såg jättebra ut. En fin graviditet. ......förutom extrem viktuppgång och foglossning och illamåande....men sånt går ju över när bebis kommit ut. TACK Å LOV!!!!

Åhhh längtan blir allt större! Allting är nästan klart. Tom BB-väskan! Och klart den är rosa ;-) Nu är det bara bebis kvar....   

Puss Nath